En kväll åkte vi iväg till ett mycket gammalt tegelhus, som byggdes under elamitisk tid, det var länge dolt för omvärlden, men upptäcktes för snart 100 år sedan på nytt och det blev återigen framgrävt och kunde berätta om Elam. På vägen dit kom en flock kreatur över vägen
Vi har varit på platsen tidigare, för cirka 20 år sedan. Den gången gick vi omkring på kullen innanför muren, vi hade en persisktalande guide med oss som visade runt, men jag förstod inte mycket om vad han berättade, nu har jag däremot hittat en del fakta på några ställen på engelska om platsen, bilderna är förstås mina egna:
Zigguraten är utan tvekan det mest distinkta arkitektoniska inslaget i den mesopotamiska civilisationen. Ändå har vissa av dessa strukturer visat sig existera även utanför området för denna gamla kultur. En av dessa ziggurater ligger i Chogha Zanbil (som betyder ”korghög”), nära Susa i Khuzestan-provinsen i dagens Iran. Den är också känt som Dur-Untash (fästningen/staden Untash), Tchogha Zanbil och Al Untash Napirisha (”Untash Napirishas palats”) och är den största zigguraten i världen utanför Mesopotamien och den bäst bevarade. Det byggdes c. 1250 f.Kr. under den mellersta elamitperioden (c. 1500 – c. 1100 f.Kr.) av den elamitiska kungen Untash-Napirisha (omkring 1275-1240 f.Kr.) och är tillägnad de elamitiska gudarna Insushinak och Napirisha men innefattade även helgedomar till andra gudar, många av mesopotamiskt ursprung, för att ge den mångfaldiga befolkningen i Elam ett allomfattande centrum för tillbedjan.
Untash-Napirisha dedikerade ursprungligen platsen enbart till Insushinak, skyddsguden för närliggande Susa, och man tror att han hade för avsikt att dra uppmärksamheten bort från Susa som en av de kungliga städerna i Elam och etablera sin nya stad som huvudstad. Han ändrade sig dock, möjligen efter att ha övervägt det breda utbudet av religiösa traditioner och olika gudar som följts av folket i Elam, lät riva den ursprungliga zigguraten tillägnad Insushinak och lät bygga ett mycket större komplex med en större ziggurat, tempel och helgedomar och bostäder för präster, alla inneslutna bakom tre massiva koncentriska väggar.
Tempelkomplexet användes inte mycket, eftersom det var ofullständigt vid tiden för kungens död och övergivet någon gång efteråt. Arkeologiska fynd på platsen ger bevis på att den fortsatte som en pilgrimsfärdsplats fram till 1000 f.Kr. Komplexet blev aldrig helt färdigt, vilket framgår av lertegelstenar som fortfarande är staplade för användning i konstruktion och oavslutade tempel på platsen.
Det är en unik konstruktion av Chogha Zanbil Ziggurat, jämfört med zigguraterna i Mesopotamien. Monumentet byggdes inte genom att placera en våning ovanpå en annan. Snarare reste sig alla fem våningarna i zigguraten från marken. Enligt arkeologerna som arbetat på platsen omgav det ursprungliga templet tillägnat Inshushinak en fyrkantig öppen innergård. Det var denna öppna innergård i templet som gjorde det möjligt för zigguraten att konstrueras på sitt unika sätt. Arkeologerna (ledda av Roman Ghirshman mellan 1951 och 1961) rapporterade också att (när de mätte den på 1950-talet) var resterna av zigguraten cirka 25 meter (82 fot) i höjd. Det spekulerades också i att den ursprungliga zigguraten skulle ha nått en höjd av nästan 53 meter (174 fot). Dessutom mätte arkeologerna också den kvadratiska basen av strukturen, som var 105 meter (344 fot) lång. Den antika platsen upptäcktes för övrigt av misstag år 1935, 16 år före Ghirshmans första säsong på platsen, under ett oljesökningsprojekt av British Petroleum.
Unesco skriver om detta världsarv:
Enastående universellt värde, har denna byggnad. Beläget i det antika Elam (idag Khuzestan-provinsen i sydvästra Iran), grundades Tchogha Zanbil (Dur-Untash, eller staden Untash, på Elamite) av den elamiter kungen Untash-Napirisha (1275-1240 f.Kr.) som Elams religiösa centrum. Huvudelementet i detta komplex är en enorm ziggurat tillägnad de elamitiska gudomarna Inshushinak och Napirisha. Det är den största zigguraten utanför Mesopotamien och den bäst bevarade av denna typ av trappstegsmonument. Den arkeologiska platsen Tchogha Zanbil är ett exceptionellt uttryck för kultur, tro och rituella traditioner hos en av de äldsta ursprungsbefolkningarna i Iran. Vår kunskap om den arkitektoniska utvecklingen under den mellersta Elamitiska perioden (1400-1100 f.Kr.) kommer från ruinerna av Tchogha Zanbil och huvudstaden Susa 38 km nordväst om templet).
Den arkeologiska platsen Tchogha Zanbil täcker en stor, torr platå med utsikt över den rika dalen av floden Ab-e Diz och dess skogar. En ”helig stad” för kungens residens, men den blev aldrig färdig och bara ett fåtal präster bodde där tills den förstördes av den assyriske kungen Ashurbanipal omkring 640 fvt. Komplexet skyddades av tre koncentriska inhägnadsväggar: en yttre vägg ca 4 km i omkrets som omsluter ett stort komplex av bostäder och det kungliga kvarteret, där tre monumentala palats har grävts fram (en anses vara ett gravpalats som täcker resterna av underjordiska bakade tegelkonstruktioner som innehåller kungafamiljens begravningar); en andra vägg som skyddar templen (Temenus); och den innersta väggen som omsluter ensemblens brännpunkt, zigguraten.
Zigguraten mätte ursprungligen 105,2 m på varje sida och cirka 53 m hög, i fem nivåer, och kröntes med ett tempel. Lertegel var grundmaterialet i hela ensemblen. Zigguraten fick en fasad av bakade tegelstenar, av vilka ett antal har kilskriftstecken som ger namnen på gudar på de elamitiska och akkadiska språken. Även om zigguraten nu bara är 24,75 m hög, mindre än hälften av dess beräknade ursprungliga höjd, är dess bevarandetillstånd oöverträffat. Studier av ziggurat och resten av den arkeologiska platsen i Tchogha Zanbil som innehåller andra tempel, bostäder, gravpalats och vattenreservoarer har gjort ett viktigt bidrag till vår kunskap om arkitekturen under denna period av elamiterna, vars uråldriga kultur levde kvar i det framväxande Achaemenidiska (första persiska) imperiet, som förändrade den civiliserade världens ansikte vid den tiden.
Ruinerna av Susa och Tchogha Zanbil är de enda vittnesmålen om den arkitektoniska utvecklingen under den mellersta elamitiska perioden (1400-1100 f.Kr.). Zigguraten vid Tchogha Zanbil är än i dag det bäst bevarade monumentet av denna typ och det största utanför Mesopotamien.
Flera bevarandeåtgärder har vidtagits sedan de ursprungliga utgrävningarna av platsen mellan 1946 och 1962, men de har vanligtvis inte stört dess historiska autenticitet.
cartunsajt.se 