Vi gjorde en utflykt till denna byggnad nära Dezful. Fick reda på lite fakta om platsens historia med hjälp av bild-google av detta foto. Den byggdes till minne av grundaren av en dynasti som räddade språket från arabiskt inflytande i samband med islamiseringen.
Yaqub Leis Saffari (یعقوب لیث صفاری) (840-5 juni 879) var grundaren av Saffariddynastin i Sistan, med huvudstad i Zaranj (en stad, som nu ligger i sydvästra Afghanistan). Han styrde territorier som nu finns i Iran och Afghanistan, såväl som delar av västra Pakistan. I iransk folklore betraktas Yaqub som Robin Hood eftersom han enligt legenden stal från de rika och hjälpte de fattiga.
Den vita höga kupolen, är helt iögonfallande på avstånd. Det finns en stor kyrkogård runt monumentet där det finns gamla gravstenar som visar monumentets historia.
Det var Yaqub Layth Saffari som räddade förstörelsens av det persiska språket. Hans grav ligger i byn Shahabad, som ligger bara 5 kilometer från Dezful. Ya’qub Layth blev den första iranska prinsen efter islam år 247 A.H. ( 874 e.Kr) och han grundade den safavidiska dynastin.
Bredvid denna byggnad finns det rester av den antika staden Gundi Shapour.
Gundeshapur (Mellanpersiska: 𐭥𐭧𐭩𐭠𐭭𐭣𐭩𐭥𐭪𐭱𐭧𐭯𐭥𐭧𐭥𐭩, Weh-Andiōk-Šābuhr; Nypersiska:,Čāndshاp ūr) var det intellektuella centret för det sassanidiska imperiet och det skall ha funnits en akademin i Gundishapur, grundad av den sassanidiska kungen Shapur I. Gundeshapur var hem för ett undervisningssjukhus och hade ett bibliotek och ett centrum för högre utbildning. Det har identifierats med omfattande ruiner söder om Shahabad, en by 14 km sydost om Dezful, vid vägen mot Shushtar.
Efter sin erövring av den romerska staden Antiokia 256 grundade den sassanidiske kungarnas kung (shahanshah) Shapur I staden Gundeshapur, belägen mellan Susa och Shushtar. Staden, konstruerad som en plats för att internera romerska krigsfångar, blev därefter en kunglig vinterresidens och huvudstad i Khuzistan-provinsen.
Gundeshapur var en av de fyra städerna i provinsen, tillsammans med Susa, Karka d-Ledan och Shushtar. Gundeshapur var huvudsakligen bebodd av kristna och tjänade som den östsyriska storstadssätet Bet Huzaye.
De flesta forskare tror att Shāpur I, har grundat staden efter att ha besegrat en romersk armé ledd av kejsar Valerianus. Gundeshapur var en garnisonsstad och inhyste många romerska krigsfångar. Shāpur I gjorde Gundeshapur till sin huvudstad.
Shāpurs fru, dotter till Aurelianus, bodde i huvudstaden med honom. Hon hade med sig två grekiska läkare som bosatte sig i staden och undervisade i hippokratisk medicin.
Staden föll i förfall efter den muslimska erövringen av Persien, staden kapitulerade 638. Den fortsatte dock att förbli ett viktigt centrum under den muslimska perioden. Ya’qub ibn al-Layth al-Saffar, grundaren av Saffariddynastin, gjorde Gundeshapur till sin bostad tre år före hans plötsliga död 879. Hans grav blev en av de mest framstående platserna i staden.
Yaqub Layth Saffaris grav har byggts om många gånger och dess konstruktion går tillbaka till Seljuk- och Qajar-perioderna.
Enligt lokal information fanns det en inskription på kupolens vägg i den gamla arabiska skriften, där namnet på Yaqub den store skrevs av den store befälhavaren och den första persiske härskaren (efter islam).
Efter besöket vid Gundeshapur och gravbyggnaden, så hälsade vi på hos en kusin till mannen där vi fick en god middag. När vi kom så träffade vi först på denna lilla gulliga kyckling vid husets förgård.
Middag med saffransris i form av en blomma med syrliga bär i mitten som kallas för zereshk.
Fågelparken i Dezful
En kväll besökte vi fågelparken, strax före stängning. Det var visserligen mörkt, men det var en fördel att besöka parken när det inte fanns några andra besökare på plats. Jag kunde smyga och sätta mig på huk och försöka få lite nattliga bilder utan att störa. I mitten fanns en damm där fåglarna var lite fria.
Knölgåsens vilda förfäder är numera mycket sällsynt och sårbar, den totala världspopulationen är endast 60 000-90 000 individer. De finns i Mongoliet och Kina. Människor tämjde dessa fåglar för cirka 4000 år sedan. Till Europa importerades de för 300 år sedan.
Påfågelns historia:
Påfåglar exporterades från ursprungslandet Indien redan för tre tusen år sedan, på bronsåldern. Påfåglar nämns redan i Bibelns 1a Konungabok 10:22: ”Ty kungen hade en egen Tarsisflotta på havet tillsammans med Hirams flotta, och en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.”
Den indiska påfågeln är den äldsta prydnadsfågeln som registrerats i historien, med anor från 1000-talet f.Kr. Ofta argumenterades vem som först exporterade påfågeln från sina hemländer i Asien, kung Soloman av Israel och Juda under 1000 f.Kr. är bland de första att äga dessa exotiska fåglar. Påfåglar transporterades till tempel och palats över Medelhavet av feniciska handlare, inklusive till faraonerna i det forntida Egypten. När påfågeln anlände till Grekland sågs de som kuriosa och hölls till en början i en privat djurpark på ön Samos. På 400-talet BC, var ägandet av påfågel en vanlig lyx i Grekland och Rom, som användes för dekoration och kött bland den härskande klassen.
Den berömda grekiske filosofen Aristoteles var bekant med och skrev mycket om deras beteenden. Domesticerade påfåglar hittades över hela Europa på 1300-talet, men var främst de kungliga och rika klassens egendom. Den indiska påfågeln var den art med störst framgång i domesticering och fick därför vara frigående inom murarna i palats eller djurparker. Idag finns påfågeln på många gårdar, djurparker och palats runt om i världen. Även vilda påfåglar i Indien eller Sydostasien lever nära befolkade områden som byar och gårdar.
Den indiska påfågeln förekommer i många religioner, litteratur och folklore genom historien och över hela världen. Som en inhemsk art på den indiska subkontinenten är påfågeln en återkommande symbol i hela regionens mytologi och folklore. I hinduisk religion bär Lord Krishna påfågelfjädrar, och fågeln framstår som berget av krigsguden, Lord Kartikeya. Ett gammalt hinduiskt ordspråk säger att påfågeln har en ängels fjädrar, djävulens röst och en tjuvs gång. Påfågelskriken varnade många byar för fara från leoparder, tigrar och ”av denna anledning, såväl som dess vana att förutsäga regn genom dess dans och glädjeskrik, har den sedan urminnes tider hållits i öster som en fågel av magi, eller förkroppsligandet av någon skogens gud vars välgörenhet är väl värd bön och vars förbittring kan leda till katastrof.
Grekerna tog också påfågeln som en religiös symbol i sin mytologin. En av de kändaste grekiska myterna som involverar påfågeln är Hera och hennes hundraögda vakt. När Hermes dödade den lojala vakten sägs Hera ha givit sina ögon på påfågelns fjäderstjärt. Aristoteles, en berömd grekisk filosof, anspelar på fågelns fåfänga rykte och säger, ”vissa djur är avundsjuka och fåfänga, som påfågeln.” Efter att ha erövrat grekerna antog romarna mycket av sin kultur, inklusive deras gudar och mytologi. Men påfågelns symbolik förändrades och representerade begravningar, död och uppståndelse. Kristna, som såg hur de gamla fjädrarna ersattes med nya, använde det som en symbol för odödlighet och uppståndelse. Kristendomen använde också det unika ”ögat” med påfågelfjäder för att representera kyrkans många ögon som vakar över människorna. Nästan alla större religioner använder påfågeln som en symbol, som förs fram och tillbaka mellan imperier och civilisationer, med olika tolkningar.
Myskand (Cairina moschata) är en fågel i familjen änder (Anatidae). Det ursprungliga beståndet finns från Mexiko till centrala Sydamerika. Den framavlade tama formen myskanka har introducerats i andra delar av världen. Den är från de flesta tamankor flygkunnig (om de inte är vingklippta) och kan flyga upp till flera hundra meter. I likhet med sin vilda anfader är den en tystlåten anka som inte kvackar utan endast väser. Myskankan har blivit känd för att äta mördarsniglar, eftersom den äter blötdjur, men ankans faktiska aptit för dessa sniglar beror på närvaro av annan föda och verkar även skilja sig mellan individer.
Fasanen härstammar från Asien där det ursprungliga beståndet förekommer från området väster om Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden utmed japanska havet. Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats.
Latinskt namn:
Phasianus colchicus – Syftar på floden Phasis som rinner ut i Svarta havet och Colchis är ett område vid Svarta havets strand varifrån arten har först beskrivits.
Namnet fasan nämns första gången i Sverige 1580, och är ett försvenskande av ”Phasis” som är en flod i Georgien. Fasanen är ingen naturlig art för den svenska faunan. Redan 1740 gjordes försök med inplanteringar men det var först i slutet av 18oo-talet som det lyckades ordentligt.
Transkaukasien torde vara det västligaste område där artens förekomst är naturlig, och greker och romare fick de första tamfasanerna därifrån.
I mars och april tar tuppen upp spelrevir, varifrån andra tuppar hänsynslöst motas bort. Ofta kommer de till strid om något eftertraktat revir, varvid slagskämparna går lös på varandra. Från någon upphöjd plats, en sten, en komposthög e.d., låter fasantuppen höra sitt skrälliga kö-köck, följt av hastiga bullrande vingslag. Ibland kan ett helt harem hönor samlas hos en tupp. Inte enbart för att para sig utan för att tuppen även ger ett visst skydd mot fiende. Flera gånger har man sett fasantuppar i våldsamma slagsmål med kringstrykande katter, och då har fasanen gått segrande ur kampen. När speltiden är över går tupparna för sig själva och har inget med ägg eller ungar att göra.
Fasanens rede är en enkel grop, ofta i rishögar, under en slokande grangren eller i högt gräs. I redet läggs från 6 ägg upp till 22 ägg. Första boet som honan lägger sina ägg i brukar vara slarvigt valt och plundras därför ofta av rävar eller kråkor. Fasanhonan lär sig då att gömma sitt bo lite bättre så då lägger hon bara om sin kull med ägg på en bättre skyddad plats. Honan ruvar ensam i 22 till 27 dygn och tar sedan ensam hand om ungarna. Dessa kan flaxa iväg redan efter 12 till 14 dagar. Honan och ungarna håller sedan ihop under en ganska lång tid och övernattar tillsammans. Med förkärlek används då övergivna skatbon.
Fasanen är en stannfågel, men den får ofta matproblem under snöiga vintrar. Den blir då beroende av stödutfodring för att klara sig.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Skillnaden mellan en vanlig kyckling och en pärlhönskyckling. Så vaksam pärlhönan är redan som liten. Hjälmpärlhöna, är den som är vanligast att föda upp, som tamfågel utanför hemtrakterna i Afrika.
Hemresan Dezful till Tehran med yngste svågern och hans fru.
Vi stannade till för påfyllning av tevatten m.m.
resan
Några bilder på fortsättningen av resan tills det skymde, tagna från bilen.
cartunsajt.se 