Rundresa i Iran 2019, mot Mashad.

21 september 2019, reste vi till Iran för en månads höstsemester. Vi hade i förväg planerat en rundresa först tillsammans med min mans bröder. Det blev en upplevelserik rundtur, som det är värd att minnas.

Denna gång reste vi med Qatar Airways, så vi mellanlandade på Qatars flygplats, tidigt på morgonen. Vid tidigare besök i landet, har vi flugit direkt till Tehran från Sverige. Så det blev en annan rutt att flyga in söderifrån till den enda internationella flygplatsen i Iran i utkanten av huvudstaden.

Här accelererar vi för att lyfta från startbanan i Qatar, ett enda ögonblick som vi såg stan.

Här närmar vi oss bergen som tar oss upp på högplatån där de centrala delarna av landet ligger. Topparna på bergskedjorna som omger platån är över 4000 möh.

Här flyger vi över bergen och kommer in i ett ökenliknande landskap. Stora delar av högplatån består av saltträsk och öknar.

Så börjar vi gå in för landning i utkanten av Tehran, man kan ana höghusbebyggelsen vid horisonten, själva staden har cirka 9 miljoner invånare men med förorterna blir det 16 miljoner. Staden valdes till huvudstad av Agha Mohammad Khan, 1796. Valet berodde på att man ville ha bättre kontroll över den kaukasiska regionen i landet som ett led i upptrappningen inför det rysk-persiska kriget 1804-1813.

När vi landade möttes vi av familjen och jag fick denna bukett. En av bröderna tog med sig den största delen av packningen till Dezful där de bor. Vi behöll det nödvändigaste för vår lilla roadtrip. Ett par andra bröder turades om att köra oss en runda, vi startade på eftermiddagen mot Mashad och körde tills det blev mörkt.

Första stoppet gjorde vi på denna plats, där vi fick fylla på med vatten.

Jag gick på upptäcksfärd och upptäckte att man höll på med fåruppfödning bakom muren. Trots att det var höst så är det fortfarande så varmt att fåren söker sig till skuggan.

Fanns även tomma ruiner på samma plats.

Förr i världen så var det betydligt långsammare transporter….vi såg flera karavanserajer vid vägen, här är en av dem, som så mycket annat endast ruiner kvar från den tiden.

Här en annan mer välbevarad.

Vi stannade till i skymningen utanför Damghan, och köpte lite färska nötter. Det finns 17 000 hektar där för pistage-odling. Nötterna smakade gott men lite annorlunda, man är ju van vid att äta dem rostade och saltade. Ytterskalet var mjukt och lätt att ta bort, för att hitta själva pistagenöten med sitt karakteristiska hårda skal.

Så här ser pistage-träden ut.

Det mörknade snabbt, så det blev dags att söka upp någonstans att övernatta.

Så här är det populärt att göra, tälta under tak när man är ute på resa. Något hårt att sova på sten, så vi valde ett rum istället med sängar.

Vi valde ett rum istället med riktiga sängar, förstås med de obligatoriska porträtten på väggen…

Geparderna i Iran är på randen till utrotning, Touran nationalpark, där de sista kvarvarande det finns så går vägen mitt igenom parken och det saknas skydd för dem utöver en skylt som ber bilförarna att sakta ned…

https://en.wikipedia.org/wiki/Asiatic_cheetah: Rundresa i Iran 2019, mot Mashad.

Den asiatiska geparden (Acinonyx jubatus venaticus) är en extremt hotad underart som för närvarande bara överlever i Iran. Den förekom en gång från den arabiska halvön och Främre Östern till Kaspiska regionen, Transkaukasus, Kyzylkumöknen och norra södra Asien, men utrotades i dessa regioner under 1900-talet. Den asiatiska geparden utvecklades från geparderna i Afrika för mellan 32 000 och 67 000 år sedan.

Den asiatiska geparden överlever i skyddade områden i den östra och centrala torra regionen i Iran, där den mänskliga befolkningstätheten är mycket låg. Mellan december 2011 och november 2013 sågs 84 individer i 14 olika skyddade områden, och 82 individer identifierades från fotografier av kamerafällor. I december 2017 troddes färre än 50 individer finnas kvar i de tre del-populationerna som är utspridda över 140 000 km2 (54 000 sq mi) på Irans centralplatå. I januari 2022 uppskattar det iranska miljödepartementet att endast 12 asiatiska geparder, 9 hanar och 3 honor, finns kvar i Iran.

Vi körde vidare mot Mashad och passerade denna gamla by vid vägen.

Bergen norr om vägen

Ännu några ruiner vi passerade, med okänd historia.

Ganska torrt efter en het sommar, men fanns ändå lite grönt kvar på vissa platser.

Varningsexempel vad som händer om man kör för fort …

Så kom vi fram till Neyshabur, som ligger 138 km till Mashad, så här tog vi en längre paus för att titta lite på stadens viktigaste sevärdhet. Sedan åt vi middag på en restaurang, där vi fick ett eget rum med matta på golvet. Vi beställde shish kebab med ris och kunde vila upp oss efter maten inför sista ettappen till Madhad.

Läste lite på Wikipedia om Neyshabur, نيشابور Staden har cirka 260 000 invånare.

Neyshabur uppnådde stor betydelse som sasanidernas  egentliga residensstad vid mitten av 400-talet. Under senare sasanidtiden gick Neyshabur tillbaka men upplevde en renässans som tahiridernas, samanidernas och seldjukernas residensstad. Under 800-1000-talen var Neysahbur ett av den iranska kulturens huvudsäten och där föddes 1048 poeten och vetenskapsmannen Omar Khayyam.

Med stadens erövring av de turkmenska ghuzz 1153 började nedgången. Jordbävningar 1208 och 1280 samt mongoliska härjningar 1220 och 1269 förstörde dess ursprungliga betydelse.

Abū Ḥamīd bin Abū Bakr Ibrāhīm (c. 1145 – c. 1221; persiska: ابوحامد بن ابوبکر ابراهیم), är mer känd under sina pseudonymer Farīn (Aʁل) och دل ṭṭār av Nishapur (عطار نیشاپوری, Attar betyder apotekare) Han var en iransk poet och sufist från Neyshapur som hade ett enormt och bestående inflytande på persisk poesi och sufism. Han skrev en samling lyriska dikter och ett antal långa dikter i den filosofiska traditionen av islamisk mystik, samt ett prosaverk med biografier och talesätt av kända muslimska mystiker: The Conference of the Birds (Fåglarnas konferens), The Book of Divine och Memorial of the Saints är bland hans mest kända verk.

Här ser vi entren till restaurangen.

Pigga och utvilade tog vi den sista ettappen till Mashad, naturen ändrar sig hela tiden under färd.

Så kom vi fram till utkanten av Mashad.

Vi inkvarterade oss på hotellet, där vi hade en trerummare under några dagar med bekväma sängar.

Vi gjorde en utflykt till Tus, som ligger utanför Mashad. Tus (persiska: طوس, romaniserad: Ṭūs). För de gamla grekerna var det känt som Susia (forngrekiska: Σούσια). Tus delades in i fyra städer, Tabran, Radakan, Noan och Teroid. Hela området som idag bara kallas Tus var den största staden i hela området på 400-talet. Här besökte vi först gravmonumentet för Ferdowsi, som är författaren till det episka boken Shahname. Hans mausoleum byggdes 1934 vid milleniumskiftet för hans födelse,och det dominerar staden sedan dess.

Historia: Enligt legenden grundade Tous son till Nowzar staden Tous i provinsen Khorassan bredvid dagens stad Mashhad. Det sägs att staden Tous var huvudstad i Parthia och residens för kung Vishtaspa, som var den första konverterade till zoroastianismen. Den belägrades av Alexander den store 330 BC. Tus togs sedan över av Umayyad-kalifen Abd al-Malik och förblev under Umayyad-kontroll fram till 747, då det blev den abbasidiska revolutionen. År 809 blev den abbasidiska kalifen Harun al-Rashid sjuk och dog i Tus, då han var på väg att lösa oroligheterna i Khorasan. År 1220 plundrades Tus av den mongoliska generalen Subutai, och ett år senare skulle Tolui döda större delen av dess befolkning och förstöra kalifen Harun al-Rashids grav i processen. Årtionden senare skulle Tus återuppbyggas under Kuerguez guvernörskap. Den kändaste personen som har dykt upp från området är poeten Ferdowsi, författare till det persiska eposet Shahnameh. Andra anmärkningsvärda invånare i Tus inkluderar teologen, juristen, filosofen och mystikern al-Ghazali; tidig polymat Jābir ibn Hayyān; poeten Asadi Tusi; den mäktige seljukvisiren Nizam al-Mulk; den medeltida polymaten Nasir al-Din al-Tusi; den framstående Usooli mujtahid(Twelver-Shia lagtolkare) Shaykh Tusi; och den noterade sufimystikern och historikern Abu Nasr as-Sarra.

Medan övriga i sällskapet fortsatte att begrunda Ferdowsi, så passade jag på att ta lite närbilder i trädgården utanför.

Här nedan ser vi några reliefer utanför mausoleumet, som visar betydelsefulla händelser i Shahnameh.

Om Ferdowsi

Ferdowsi föddes i en familj av iranska markägare (dehqans) 940 i byn Paj, nära staden Tus, i Khorasan-regionen i Samanidriket Lite är känt om Ferdowsis tidiga liv. Poeten hade en fru, som förmodligen var läskunnig och kom från samma dehqan klass. Han hade en son, som dog vid 37 års ålder, och sörjdes av poeten i en elegi (klagande dikt) som han infogade i Shahnameh.

Ferdowsi tillhörde dehqans. Dessa var markägande iranska aristokrater som hade blomstrat under den sassanidiska dynastin (den sista förislamiska dynastin som styrde Iran) och vars makt, även om den hade minskat, hade överlevt in i den islamiska eran som följde på de islamiska erövringarna på 700-talet. Dehqanerna var knutna till det förislamiska litterära arvet, eftersom deras status var förknippad med det (så mycket att dehqan ibland används som en synonym för ”iransk” i Shahnameh). Därför såg de det som sin uppgift att bevara de förislamiska kulturtraditionerna, inklusive berättelser om legendariska kungar.

De islamiska erövringarna på 700-talet medförde gradvisa språkliga och kulturella förändringar på den iranska platån. I slutet av 800-talet, när kalifatets makt hade försvagats, uppstod flera lokala dynastier i stor-Iran. Ferdowsi växte upp i Tus, en stad under kontroll av en av dessa dynastier, Samaniderna, som hävdade härkomst från den sassanidiska generalen Bahram Chobin (vars historia Ferdowsi återger i en av de senare delarna av Shahnameh). Samanidbyråkratin använde det nypersiska språket, som hade använts för att föra islam till de östra regionerna i den iranska världen och ersatte lokala språk, och beställde översättningar av pahlavitexter till nypersiska . Abu Mansur Muhammad, en dehqan och guvernör i Tus, hade beordrat sin minister Abu Mansur Mamari att bjuda in flera lokala skribenter att sammanställa en prosa Shahnameh (”Kungarnas bok”), som färdigställdes 1010. Även om den inte överlevde, använde Ferdowsi den som en av källorna till sitt epos. Samanidhärskare var beskyddare av så viktiga persiska poeter som Rudaki och Daqiqi, och Ferdowsi följde i dessa författares fotspår.

En staty som man gjort till minne av Ferdows.

Tus historia:

Den historiska staden med en yta på 60 000 kvadratkilometer, ligger i urholkningen av den mytiska floden Kashafrood mellan Hezarmasjed och Binalood bergen i nordöstra Iran. Som en av de äldsta områdena som bebotts av människor, Tus brukade vara ett center för många civilisationer som blomstrade på den östra sidan av Irans högplatå. Fynd av stenverktyg visar att det fanns bosatt befolkning för 800 000 år sedan.

Under de tidigaste århundraderna efter islam kom, så var Tuos utan tvekan ansett som ett mycket viktigt område, enligt pålitliga historiska texter. På Tous slätter har man upptäckt lämningar av städer som är 3000-7000 år gamla. De historiska kullarna ”Toop Deracht”, ”Dovin”, ”Ghareh Tappeh” är några exempel på dessa antika platser. Under tiden från cirka år 1000-1300 fanns fyra mycket kultiverade och blomstrande städer i området Tous, Noghan, Tabaran, Radkan och Toroghboz, dessa städer blev kraftigt skadade när Ghozz invaderade Iran och sedan blev de ytterligare förstörda när mongolerna kom. Som om inte de tidigare vågorna av förstörelse inte var nog så kom uzbekerna under ledning av Shibak Khan och attackerade Tous och förstörde vad som var kvar. När Noghan som kallades för Mashhad al Reza; som betyder platsen för Rezas martyrskap, började utvecklas så förlorade Tous sin betydelse.

Imam Reza, eller Ali ibn Musa ar-Rida, född 28 november 765 e.Kr., i Medina, Saudiarabien och död 6 juni 818 e.Kr., i Tous, Iran, han var den åttonde shiaimamen enligt imamiterna inom shiitisk islam och en ättling till den islamiske profeten Muhammed. Han är begravd i staden Mashhad i Iran där han led martyrdöden, efter att ha ätit förgiftade vindruvor.

Vi besökte också Imam Rezas relikskrin i Mashad. Det var stora ytor, som vi vandrade runt på.

På området fanns också ett museum som vi tittade på.

Mehrab, en dörr som satt framför Imam Rezas gravkammare på 1200-talet.

Hotellet var bokat i förväg så man hade inte frihet att fortsätta färden förrän vistelsen var över, jag tror vi var där i tre dagar och vi hade ju mycket kvar av den planerade rutten. Jag hade många förslag på andra platser vi kunde stanna till på under vägen, så det blev att gallra hårt, även om man kan se en del från bilfönstret.