Gonabad
Efter sista frukosten på hotellet i Mashad körde vi söderut i riktning mot Kerman, det fanns dock en hel del att se vid vägen. Första stoppet var vid Gonabad, som är berömt för sina stora antika qanater som har kommit upp på Unescos världsarvslista år 2007.
En av antikens mest fantastiska teknologier är underjordiska bevattningskanaler som kallas ”qanats”.
Tekniken – som går tillbaka mer än 3000 år – utvecklades i det antika Persien. I början av det första årtusendet f.Kr. började perserna bygga komplexa tunnelsystem som kallas ”qanats” för att utvinna grundvatten i de torra bergsbassängerna i dagens Iran. Senare spreds qanaterna gradvis, till övriga världen och många av dem används kontinuerligt från Kina i öste till Marocko i väster och till och med i både Syd- och Nordamerika. Faktum är att cirka 20 000 andra qanater används fortfarande.
Qanaterna transporterade vatten från vattenbrunnar till ytan för bevattning och dryck, och de kunde göra det över långa avstånd.
Qanat-tunnlar – ofta åtskilliga kilometer långa – grävdes för hand, och deras storlek var precis tillräckligt stor för att passa dem som grävde. Qanat-byggare sänkte vertikala schakt längs tunneln med intervaller på 20 till 30 meter. Detta utrymme behövdes för att ta bort schaktmaterial och för att ge ventilation och tillgång för framtida reparationer.
Det gamla persiska qanat-vattensystemet visade sig ha många uppenbara fördelar. Till exempel begränsade det vattenförlusten från läckage och avdunstning, och inga pumpar behövdes eftersom qanat-systemet kunde fungera helt baserat på gravitationen.
En av de längsta kända qanaten i världen, är 70 km lång och ligger i Iran. Qanaten i staden Gonabad (”Qanats of Gonabad”), som är den äldsta och största, är en del av Unescos världsarvslista sedan 2007. Byggd mellan 700 och 500 f.Kr. av det Achaemenidiska riket, i det som nu är Gonabad i Razavi Khorasan-provinsen. Komplexet innehållet 427 vattenbrunnar med en total längd på 33 113 meter (20,575 mi). Idag ger Gonabads qanat vatten till 40 000 personer.
Med persernas erövringar expanderade qanaterna från Egypten till Baktrien (i modern tid, vissa delar av Tadzjikistan, norra Afghanistan och södra Uzbekistan.
Ett av de många schakten, som grävts ut för hand för närmare 3000 år sedan.
Vi lämnade Gonabad och fortsatte söderut mot den gamla staden Ferdows.
Ferdows
Grundades av Mederna, Ferdows är idag en liten stad. Det var en stor och berömd stad förr i världen. Det finns en obevisad teori att stadens namn för länge sedan var ”Taban” ( تابان eller skinande på persiska). När landet islamiserades blev stan känd som Toon, ett namn som behölls till 1929 då det ändrades till Ferdows.
De första som bodde i Ferdows var traditionellt en grupp av Sagartianer. Toon var en berömd och framgångsrik stad både före och under den islamiska tiden till dess att Mongolerna kom. Stan plundrades och förstördes av dem 1239. Toon återhämtade sig och blev åter en betydelsefull stad och det var den ända tills stan förstördes i en stor jordbävning 1968, därefter har betydelsen minskat och nu är det många övergivna byggnader och ruiner. Vi stannade till och vandrade runt bland ruinerna i skymningen.
Efter vårt besök i Ferdows, satte vi oss i bilen och körde så långt vi orkade genom öken, men när det mörknade behövde vi hitta någonstans att övernatta och vi hamnade i Digeh Rostam, såg ut som ett provisoriskt bygge, men vi var trötta och fick ett rum att sova i.
Dig-e Rostam
Cirka 3 timmar efter besöket vid Ferdows så hann det bli mörkt och vi kom fram till Dige-Rostam eller Rostams gryta. Vi hade ingen aning om varför stället hette så, det var lite komiskt…en sådan enkel inkvartering vi hade kommit till rimmade illa med att stället var uppkallat efter Rostam. Han var ju en legend likt Hercules i antiken.
Detta kan man läsa om legenden om Rostam i ett uppslagsverk: Han var barn till Val och en halvturansk prinsessa vid namn Rubade. I Ferdousis Shahnameh skildras den eviga envigen mellan Iran (”ariernas land”) och Turan, som är namnet på Persiens nordöstliga ärkefiende i folksagorna och som symboliserar den turkiska folkvandringen in över den iranska högplatån. Zal bävade för att hans älskarinna Rudabe skulle dö vid förlossningen av Rostam eftersom babyn var så ovanligt stor. Men enligt Shahnameh, så instruerade den mytologiska fågeln Simorgh honom att utföra kejsarsnitt (som än i dag heter rostamzâd رستمزاد på persiska) på henne. På så sätt räddades modern och barnet.
Som barn dödar Rostam en vansinnig vit elefant som tillhör shahen Manucher med ett enda klubbslag. Han tämjer sin farfar Sams legendariska hingst Rakhsh. Som vuxen utkämpar han flera krig i Centralasien och utför flera stordåd. Han sägs bland annat ha dödat en stor vit drake. Mest berömd är han för en färd som han ger sig av på för att rädda shahen Kay Kavus, som fångats av Mazandarans demoner (divân). Denna resa är omtalad som Rostams ”sju äventyr” (haft khân) i litteraturen.
Rostam fick en son med Tahmine, en prinsessa från Samangâm. Sohrab dödades oavsiktligt av sin far i strid under shahen Kay Kavos styre. Rostam fick senare en dotter och en son, som båda blev berömda hjältar i Turan och i Indien.
Min personliga packning, hade god nytta av uppblåsbart liggunderlag, för jag tyckte det var lite hårt att sova direkt på cementgolvet…
Tidigt på morgonen packade vi in i bilen
Om vi hade haft tid så skulle vi komma underfund om vad som gett platsen sitt namn. När vi kommit hem så kunde vi läsa om att det fanns en varm källa och det var den som blev uppkallad till Rostams gryta. Det går att bada nedströms, men vid källan är vattnet så varmt att man bränner sig. För mer information följ länken nedan:
http://persiaplanet.com/dig-e-rostam-hot-spring/
Vi körde vidare söderut och stannade i Ravar för frukost, två timmars bilresa. Ravar är en förort till Kerman. Här några bilder utefter vägen.
En karavanseraj utmed vägen, som jag inte kan hitta namnet på. De flesta är nu övergivna, men förr i världen var avståndet ca 40 km utmed sidenvägen.
Kerman-provinsen (استان کرمان , Ostān-e Kermān ) är den största provinsen av de 31 provinserna i Iran. Kerman ligger i sydöstra Iran med sitt administrativa centrum i staden Kerman. Provinsen är den största i Iran med en yta av 183 285 km 2 , det omfattar nästan 11 procent av Irans landområde. Befolkningen i provinsen är cirka 3 miljoner (nionde i landet).
Provinsen Kerman anses vara ett paradis för paleontologer på grund av ett överflöd av fossil från olika geologiska epoker. Fossiler inkluderar Placodermi , som är några käklösa pansarfiskar som går tillbaka till den devonska perioden (395 till 365 miljoner år sedan), dinosaurier (195 till 66 miljoner år sedan) och däggdjur från tertiärperioden (från två till sjuttio miljoner år sedan).
Utsikt genom framrutan
Vackra och mäktiga berg i öknen norr om Ravar. Kuhe Denband kallas de på persiska.
Historien om bosättningar i Kermans territorium går tillbaka till det fjärde årtusendet f.Kr, alltså för 6000 år sedan. Området anses vara en av de antika platserna i Iran och värdefulla historiska spår har upptäckts.Jiroft är ett exempel där en tidigare okänd bosättning med anor från cirka 2500 f.Kr. har upptäckts av arkeologer. Kerman har ett överflöd av historiska platser och landmärken, totalt 283, enligt Irans kulturarvsorganisation. Forntida övergivna citadeller som Arg-e-Bam och Rayen slott har bevarats i öknen i 2000 år.
Provinsens höjder är fortsättningen på de centrala bergskedjorna i landet. De sträcker sig från de vulkaniska veck som börjar i Azarbaijan och slutar i Baluchestan genom att förgrena sig på Irans centrala platå. Dessa bergskedjor har åstadkommit stora slätter i provinsen. Bashagard och Kuhbonan bergen är de högsta i denna region och inkluderar toppar som Toghrol, Aljerd, Palvar, Sirach, Abareq och Tahrood.
På vägen passerade vi Chah-e Karo karavanseraj, vi stannade till och fotade från vägen. Det är nog byggt under en shah som hette Karo. Ingen visste något om den i ressällskapet, så jag har sökt efter namnet med hjälp av google.
Ravan
Nu började man se att vi närmade oss bebodda trakter. Detta kan vara den lilla byn Esmalibad, som hade en befolkning på 24 personer (2006).
Vi körde förbi en moské vid vägen och strax därefter så mötte vi en flock med dromedarer, så då måste vi förstås stanna och titta på dem.
Nu började det bli dags för frukost och vi hittade ett fint ställe nära vägen i Ravar, det är cirka två timmars bilresa från Dig-e Rostam till Ravar.
Jag tog mig tid att först dokumentera omgivningarna på platsen, så bröderna fick äta i lugn och ro.
Någon sorts citrus, tar ytterligare ett par månader att mogna.
Efter frukosten körde vi vidare mot staden Kerman, som jag kommer att berätta om i ett annat inlägg.
cartunsajt.se 