Samburu

Vi reste från Nairobi direkt tidigt på morgonen till Samburu national reserve. När vi steg ur jeeparna, så möttes vi av denna vackra trefärgade glansstare.

Efter att vi inkvarterat oss, så var det dags för resans första safaritur på eftermiddagen. Vi gav oss iväg i jeeparna, där vi satt fyra stycken i varje förutom chauffören och ibland vår guide Tom. Det var spännande, att få se sig omkring i naturen tillsammans efter den långa resan.

Vi hittade en elefantfamilj och deras bevingade följeslagare kohägern.
Här gäller det att se upp för de stora elefantfötterna…

I närheten kom en struts springande för att visa upp sig..
Det här är en Massajstruts, ett passande namn eftersom vi befann oss i Massajernas område. Den andra sortens struts som finns kallas Somalistruts

Hägrar fanns också i landskapet. Vi såg bland annat denna fågel i kvällssolen , den hör till sorten svarthuvad häger-Ardea melanocephala. Detta är den vanligaste hägern i östra Afrika.
Detta är en ungfågel och inte helt utfärgad, forfarande gråblått huvud

Efter middagen, gick vi ut och såg oss omkring på området där vi bodde. På den uttorkade flodbädden, som låg alldeles intill, gick Ibisstorkar omkring utan att vara rädda för krokodilerna som låg och vilade vid strandkanten.

En sorts kungsfiskare tittar ut över det torra landskapet i Rift Valley. Den sitter och spanar efter insekter och små ödlor. Den är inte så vattenbunden som våra Kungsfiskare är.

Denna vävare gillar Akacia-bushen och savannen.

Den vanligaste sporrgöken och den är allmänt spridd i området.

Sorgduva är en vanlig och sällskaplig fågel, vi kallar den även angolaturturduva på svenska. Den är mycket vanlig nära vatten där den hittar sin föda. På engelska heter den Mourning collared dove.

Tidigt före gryningen gick vi upp för att besöka den fina leopardfamiljen en sista gång. Jag såg denna pippi sitta i ett träd och efter lite efterforskning så fick jag reda på att det nog är en Grön skratthärfågel, på engelska heter den Green wood hoopoe.

Höglandet runt berget Kenya

Vi körde söderut till vår andra destination Solio vid höglandet runt Kenyas högland.

Vid vattendraget som löpte genom naturreservatet, fanns det gott om fåglar. Här är några Nilgäss.

Det fanns också flock med heliga Ibisar vid vattnet.

De kan bli upp till 75 cm stor med ett vingspann upp till 125 centimeter. Vikten är ca 1,5 kg

Utanför parningstiden bildar de flockar som letar efter föda eller som vilar tillsammans. Dessa flockar kan ha upp till 300 medlemmar. Helig ibis söker vanligen efter föda i träskmarker eller i andra översvämmade landskap. De föredrar vattenlevande insekter eller insekter som vilar på vattenväxter. Ofta kompletteras födan med kräftdjur, vattenlevande blötdjur, fiskar, grodor, ödlor och små däggdjur.

Helig ibis kan leva upp till 20 år.

Uppe i en trädtopp satt denna rovfågel och spanade efter något ätbart. Det ser ut att vara en augurvråk.

En Kronvipa satt på en gren och poserade..

Kronvipan är en afrikansk fågel i familjen pipare inom ordningen vadarfåglar. Olikt många andra vipor är den inte knuten till vatten utan ses snarare i gräsmarker och fält. Arten ökar i antal och beståndet anses livskraftigt.

Smedsvipa fick vi också syn på. Den tillhör familjen pipare inom ordningen vadarfåglar. Fågelns utbredningsområde är i sjöar och kärr i östra och södra Afrika.

Krontranor fanns det gott om. Den grå krontranan är en stor fågel, med en kroppslängd på 100–110 cm, en vikt på tre till fyra kg och vingspannet 180–200 cm. Grå krontrana bebor våtmarker, översvämmade grässlätter och av människan skapade vattensamlingar, men kan ses vida kring i öppna landskap under födosök. Arten är stannfågel men kan vara lokalt nomadisk under regnperioder.

En augurvråk satt i ett träd när vi körde förbi

Augurvråken är en stor (55–60 cm) och mycket bredvingad vråk med rostfärgad stjärt och mörk ovansida. Den skiljer sig dock genom helvit undersida. Även vingarna är ljusa undertill, med svart på bakkanten och handpennespetsarna. Ungfågeln är en brunare version av den adulta fågeln och mycket svår att skilja från ung sjakalvråk. Spellätet är ett grovt ”kow-kow-kow-kow”. Denna vråk är livskraftig och lätt att se i sitt utbredningsområde i Afrika.

En örn som kalasar på resterna av kadavret som lejonen lämnat kvar. Även en schakal fanns på plats men rymde snabbt när han hörde jeeparna komma.

En änkefågel, sitter och spanar i trädet..

Den kallas också Långstjärtad vidafink och det är en fågel i familjen vävare inom ordningen tättingar.

En ung rödnäbbad oxhackare på en Kafferbuffel/Afrikansk buffel. Rödnäbbade oxhackare brukar, som namnet antyder, sätta sig på boskap och äta fästingar och andra insekter från deras kroppar. En vuxen oxhackare kan äta 1 000 blodfyllda fästingar på en dag, men det är egentligen blod som de vill åt och de kan även ägna sig åt att hålla sår öppna på boskapen och de vilda djuren.

Här sitter två gulnäbbade oxhackare.

Sekreterarfågel eller på latin Sagittarius serpentarius är speciell rovfågel på grund av att den mestadels förflyttar sig genom att stylta fram på marken med sina långa ben istället för att flyga. Sekreterarfågeln är en mycket särpräglad fågel och världens längsta rovfågel. Den blir drygt 120 cm hög, väger 3-4 kg, har en vingbredd på 200 cm och lever i upp till 18 år. Den har uteslutande gråa, vitaktiga och svarta fjäderdräkter, liten näbb och huvud, naket ansikte, tämligen lång hals, extraordinärt långa, bara ben och lång stjärt. Därtill har den en distinkt svart fjädertofs. 

Sekreterarfågeln är avlägset besläktad med ormvråk, gam, kärrhök och glador. Men till skillnad från dessa och alla andra rovfåglar med undantag av caracaror jagar den på marken. Den tillbringar större delen av sin tid där. Trots det är den en god flygare. 

Sekreterarfågeln jagar många olika byten, främst insekter och gnagare, men även andra däggdjur, ödlor, ormar, ägg, unga fåglar och groddjur. I sin jakt efter föda kan den vandra 30 km om dagen. Den drar sig inte för att attackera kobror och andra farliga afrikanska giftormar. Eftersom den inte är immun mot giftet sker det med livet som insats. Likt en tjurfäktare cirkulerar den långbenta fågeln runt ormen med öppna vingar och tröttar ut den genom att ideligen låta den hugga efter fjädrarna. Till slut dödar fågeln ormen genom att stampa ihjäl den. På samma gång försöker den sticka ormen i nacken med sina korta, kraftiga bakåtvända klor på fötterna. Ofta skrämmer den upp bytesdjuren genom att stampa i marken.

Vitryggig gam är en akut hotad art som minskat med hela 90 procent på 55 år enligt Internationella Naturvårdsunionen (IUCN). Liknande utveckling har de flesta gamar i Afrika och de största hoten är förlorade livsmiljöer, att de äter av förgiftade byten och att de skjuts, ibland av tjuvjägare för att inte gamarna ska avslöja deras position. Den nya studien visar att även blyförgiftning från storviltsjakt är en betydande faktor.

Gamarna äter av de skjutna djuren från storviltsjakten och får därmed i sig bly från kulorna. Forskarna menar att ett stopp för blyammunition skulle vara ett av de enklaste sätten att minska hoten mot Afrikas gamar.

Hjälmpärlhöns, som är mycket vaksamma och skvallrar för omgivningen om en fara är på väg

Fåglarna runt knuten

Roufus sparv

Baglafechtvävare, funderar på att ta sig ett svalkande dopp

Trädgårdsbulbylen njuter av ett bad

En scharlakansvävare passar på att beundra sin spegelbild…

Tropikbusktörnskata får sig en mumsbit av det dukade fågelbordet, som var en upphöjd stenhäll.

Blå glansstare, så vacker där den satt i trädet. Det är en vida spridd afrikansk tätting i familjen starar. IUCN kategoriserar den som livskraftig

Baglafechtvävare

Vävarbo

Vi gjorde vår sista utflykt till giraffparken och där fann vi denna påfågel, som ju inte är endemisk, men trivs ändå bra i Kenyas högland.

Några rödkindade fjärilsfinkar och en ametiststare (hona) såg vi på marken.

I trädet ovanför satt hannen och sjöng för henne.

Trångt vid matbordet

Rostskriktrast (Argya rubiginosa) är en fågel i familjen fnittertrastar inom ordningen tättingar. Fågeln är rätt liten (19–23 cm) och med olivbrun ovansida och gulaktigt roströd undersida. Näbben är olivbrun till grönaktig och benen är gråbruna. hittas på torr savann och i buskmarker. Den ses vanligen i smågrupper om cirka fem fåglar, där utbredningsområdet överlappar ofta tillsammans med savannskriktrast. Födan består av ryggradslösa djur, inklusive termiter, som den födosöker efter nära marken bland torra löv. Men denna tyckte även om vad som serverades på matbordet.